MARGARETARENBERG
Margareta Renberg är född i Luleå 1945, flyttade efter studentexamen till Stockholm och studerade
vid konsthögskolan åren 1968 – 73. I Stockholm levde hon fram till sin död 2005.
2002 hade hon en stor retrospektiv utställning på Konstakademien i Stockholm.
som befäste hennes ställning som en av vår tids mest särpräglade konstnärer.
Självporträtt med svart kjol, 120 x 90 cm. 1998.
Med den personliga och egensinniga diktsamlingen ”En tatuerad dams memoarer”, 1974, vidgades
kretsen av hennes beundrare. Inte minst litteraturkritikerna höjde henne till skyarna och Renbergs
”tatuerade dam” blev en av decenniets mest omtalade publikationer .
Guldbröllopspar, 148 x 150 cm. 1998.
Som bildkonstnär blev hon med sina egenartade motiv en udda fågel i den svenska konsten med
skarp blick för den omgivande verklighetens små absurditeter. Hon verkade ha ett öga riktat inåt och
ett utåt. Samtidigt stod hon stadigt på jorden men ändå en bit ovanför.
Som en följd av hennes arbetssätt, som var mycket långsamt blev hennes produktion liten.
Två figurer i ett rum, 92 x 85 cm. 2001.
Renberg målade med ett slags oförklarlig självklarhet. Hennes inre bilder flyttade ut till rumsligheter
med nytt ljus. Hon hade ett till synes enkelt sätt att föra ut färgen på duken med hjälp av små tunna
penseldrag, en mycket tidskrävande metod, och som delvis förklarar hennes begränsade produktion.
Men hennes bildvärld var allt annat än enkel. Den var given. Trots den udda värld, som hon skildrar,
blir den med hennes uttryckssätt självklar. Där finns, trots de många absurditeterna, en vardaglighet,
som på ett till synes enkelt sätt överförts till målarduken.
Samma gamla tapet, 120 x 150 cm. 2002.
Hennes kolorit förändrades med tiden. Ett lugn och en ljusare färgskala tog plats.
Rummen vidgades och ljusflödet ökade.
Postumt (2009) utgavs Margareta Renbergs andra diktsamling ”Tröst för ett
tigerhjärta” på Norstedts förlag med Gunnar Harding som redaktör.
Mariann Ahnlund
En doft, 46 x 55 cm. 2002.
"Vill jag alls bli sedd?
Jag vet inte.
Det vore kanske bra för affärerna, men en distraktion i arbetet.
Jag vill se något.
Och när jag sett något vill jag gärna visa det för dig.
Men vill jag själv bli sedd?
Ibland tror jag att människors längtan efter bekräftelse
bara leder dem vilse.
Jag tror att jag mår bättre av att älska än av att bli älskad.
Jag älskar mitt arbete.
Jag vet att bilder inte görs av känslor.
Det hindrar inte att de kan göras med kärlek.
Det är olika saker.
Ibland väcker en bild återklang av en känsla.
Ibland känns det som om en bild träffar dig i hjärtat.
Det räcker bra så.
Det är vackert så".
Margareta Renberg
