Anders Widoff

Anders Widoff är född 1953 i Stockholm,

där han fortfarande bor och har sin ateljé.

Han är utbildad både på Valand i Göteborg

och på Kungliga Konsthögskolan

i Stockholm där han gick ut 1977.

 

Efter sin debututställning på Galleri Svenska Bilder 1982

har han haft ett stort antal utställningar

både utomlands och i Sverige.

 

Den hittills största var på Liljevalchs Konsthall 2005,

en s k "Mitt-i-karriären-utställning",

som omfattade hela Widoffs konstnärskap

och visades i samtliga salar på Liljevalchs.

 

Han är inköpt till ett stort antal institutioner

som Museet for Samtidskunst i Oslo, Moderna Museet i Stockholm,

Göteborgs Konstmuseum, Malmö Konstmuseum,

VIDA konstmuseum på Öland

och Bonniers Konstsamling.

 

Sedan 2009 tillhör Anders Widoff den exklusiva skara konstnärer vars

 

"konstnärskap anses vara av så hög kvalitet

och av så stor betydelse för svenskt kulturliv",

att han fått statlig inkomstgaranti. 

"Hans konstnärskap har varit i ständig utveckling

under mer än trettio år.

Med måleri, fotografi, teckningar, skulpturer och objekt skildras

tillvaron som en plats i ständig förändring.

Tidigare har han arbetat både med fotorealistiskt måleri,

vardagsnära abstraktioner och till synes lekfullt hopkomna improvisationer.

Somliga har i Widoff sett en civilklädd bildstormare,

som med storögd förundran och ett radikalt bejakandet

av alltings flyttbarhet riktar ett subversivt angrepp

mot framför allt modernismens

helighållande av de formella idealen.

Widoff har ställt ut flitigt i Sverige och utlandet

och är representerad vid bl a Moderna museet

och Malmö konstmuseum.

Bland ett flertal offentliga uppdrag kan nämnas

den uppmärksammade Mariaskulpturen i Uppsala domkyrka. "

Ur Konstnärsnämndens motivering

*

 

Odessa. Oljefärg på ritfilm. 2010. 42 st, var och en 21 x 28 cm.

Odessa, Olja på duk. 2010. 40 x 40 cm.

 Innan och efter omständigheterna. Olja på duk. 40 x 40 cm. 2010.

 Afton. Olja på duk. 40 x 40 cm. 2010.

Om Anders Widoffs måleri

EN STJÄRNHIMMEL FÖR NÄRSYNTA

 

En gråmild novembereftermiddag besöker jag A. i hans ateljé i Frihamnen.

Genom fönstren ser jag Estlandsfärjans skorsten

där namnet TALLINK är målat med svarta versaler.

Ett k för mycket i det bekanta ordet. Redan där en rubbning,

i språket, i seendet. En enda bokstav

som förändrar bilden och skaver hål på det förutbestämda.

 

A rör sig oavbrutet fram och tillbaka i rummet,

plockar fram olika saker, ber om ursäkt för röran,

uppmanar mig gång på gång att säga stopp om det blir för mycket.

Kokar kaffe och ställer fram en burk med pepparkakor.

Jag lägger märke till värmeelementen under fönstren.

På det ena ligger ett antal stickade barnfingervantar i olika färger på värmning.

På det andra vilar några stora gråstenar,

också de på väg att hettas upp.

Stenar, liksom upphittade barnvantar, är misskända storheter,

betraktade som döda, oviktiga ting.

Här är de omhändertagna. Omsorgen gör dem synliga.

 

Vardagens scenografi suddar i lyckliga stunder ut gränsen

mellan liv och konst.

Det invanda frigörs ur sitt sammanhang

och blicken finner en nollpunkt där seendet kan börja om.

Först då kan man lägga något till tingen, upphöja dem.

 

Jag fastnar vid bilden av ett enormt öra,

vävt av många händer och oräkneliga gråa trådar.

A är inte den förste konstnär som begått riten

att skära av örat från sitt fäste.

Kanske är det ett offer seendet kräver.

Mitt öga sugs in i den jättelika öronsnäckans grotta,

lyssnar sig fram sig genom de vindlande gångarna,

letar efter hörseln, den som undandrar sig vår blick

och retirerar ner i skallens mörkaste hålrum.

 

A pekar på en av tre likartade målningar som hänger på väggen,

det råkar bli den som bär namnet ”Judasmattan”.

Den är brun, högst upp har den en annan kulör,

liturgiskt lila kallar jag färgen. A. hör något annat,

upprepar: turkisk linje. En sådan där liten felhörning

som vidgar blicken och låter tingen spränga sina ramar.

Vad sa jag, egentligen?

Orden förvandlas på vägen till en annans öra.

Omstöpta, fläckade av allt det där som finns mellan människor

och omformar, knuffar till, förändrar, kommer de tillbaka

och varseblivandet tar ett språng ut i det oväntade.

 

Var och en som befunnit sig i en process av skapande

vet hur svårt det är att stanna i det formlösa.

Stå mitt i det som är på väg att bli till och famla efter mening.

A tycks ha förmågan att utan fruktan befinna sig i det tillståndet.

Kunna vänta ut stunden när tingens olika smaker

gifter sig med varandra till en ny och främmande dekokt.

Som konstnär är han på ett märkligt sätt osynlig.

Eller kanske framförallt omöjlig att nagla fast

vid en position eller definiera som en bestämd art.

Allt kan skrivas om, målas över, punkten kan lyftas upp från papperet

och flyttas fram och tillbaka. En torr gren kan ympas till pärlor.

En stav kan bära frukt. Som om döden inte fanns.

 

Jag har en stark tillit till att världen rymmer en annan möjlighet

än den redan sedda, säger A.

Jag skrapar på denna tillit.

Synar den som om jag inte riktigt trodde den var verklig.

Finner att den verkar vara av det transparenta slaget.

Kanske är det därför den inte blir stum. Det är en otålig,

trotsig tillit, nästan nervös, (om en sådan motsägelse nu är möjlig).

En dansande, skiktad förtröstan som också tycks inrymma sin motsats,

tvivlet, som vägrar erkänna förenklingen som enda läsart.

 

Jag vandrar vidare bland A:s verk, upptäcker att jag söker efter en smärtpunkt.

Jag vet inte varför, kanske saknar jag den.

Ändå har jag flera gånger känt den välbekanta vittringen av sorg

utan att kunna lokalisera den. Det är en smärta som inte manifesterar sig,

snarare uppenbarar den sig som en förbiilande känsla av saknad,

en ilning från rötterna.

På en serie målningar från 1996 finner jag en mängd röda droppformationer,

de liknar blodskvättarna som sugs upp i pipetten när man tar blodprov.

 

Små röda pölar som innehåller all information man behöver om en människa

för att definiera henne i förhållande till en annan.

Dropparna bildar noter, en sjungande rytm, ett blodets partitur.

På samma papper bleka ljusröda avtryck,

som om någon pressat sitt stungna finger mot ett papper

och löst upp fibrerna.

Kissing, painting står det med mikroskopiska bokstäver.

Orden liksom skyggar,

trycker sig mot målningens yttersta kant.

Blodfläckarna intill tycks muterade, delade i en grön och en röd hälft.

Plötsligt tycker jag att de liknar ekollon.

Små kupor, perfekta höljen för livsgrodden

 

Närsyntheten. A återkommer till den. Nästan som ett credo.

Det lilla kräver närkontakt.

Kroppen måste fram till verket för att uppleva det.

Små saker i serier blir någonting stort som kräver överblick.

Det är i där, i rörelsen mellan stort och smått,

 jag hela tiden hamnar vid betraktandet av dessa verk.

På ateljégolvet ligger några målningar,

på var och en återges en odefinierbar gråsvart rundel med luddiga konturer.

Jag böjer mig fram för att få kontakt, fläckarna liknar luddet

man får mellan fingrarna när man gräver med handen i fickan.

När jag tar några steg tillbaka ser jag hur de förvandlas till ett ljusfläckat töcken,

en stjärnhimmel för närsynta. Tätt uppsatta på en vägg

antar de ytterligare en skepnad;

nu liknar de plötsligt de kartor över olika förstadier till malignt melanom

som brukar publiceras i kvällspressen.

Så där håller det på. Allt som kommer ur A:s hand verkar på något sätt

vilja slita sig loss ur sin bestämmelse,

lösa upp gränserna för sin natur och förvandlas.

 

Av Marie Lundquist

 

  

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

  

 

 

.