Hans Lannér

Hans Lannér i ateljén. Foto 2010.   

CV

Född 1947

Galleri Magnus Karlsson, Stockholm 2010

Galleri 1, Göteborg 2009

Galleri Remi, Östersund, 2009

Galleri SAK 2008

Galleri Engström 2006

Galleri 1 Göteborg 2005

Thielska galleriet 2003

Sundsvalls Museum 2001

Kalmar Konstmuseum 2001

Tomarps Kungsgård 2001

Borås Konstmuseum 12000

Galleri Ahlner Stockholm 2000

Galleri 1 Göteborg 1999

Galleri Ahlner Stockholm 1998

Konstens Hus Luleå 1997

Ysdtads Konstmusem 1991

Representerad:

Malmö Museum

Ystads Konstmuseum

Borås Konstmuseum

Göteborgs Konstmuseum

Sundsvalls Konstmuseum

Ulf Linde om Hans Lannérs måleri:

En man som går över gatan…

- han ser sig om, skaffar sig en säker uppfattning om trafiken

och tar första steget från trottoaren över rännstenen ut på gatan.

– Varför litar han mer på trottoaren, rännstenen

och körbanan när han sätter ner fötterna än på trafiken?

Han tvekar aldrig om var han sätter ner fötterna.

Hans Lannérs bilder har den karaktären:

han blickar ut över vad han ser

och skildrar ting som han knappast hinner registrera,

som han inte vet vad de ”är”,

och går sen ut i bildrummet med samma obegripliga säkerhet

som mannen som går ut i körbanan.

Jag minns en liten målning av honom med ett hustak som sticker upp bakom en ås

– varför vet man allting om vad åsen skymmer?

 Husets aldrig redovisade sockel?

I hans små etsningar vet man nästan ingenting om de föremål som skymtar

– hundar? tvättkorgar? telefonkiosker? balkonger?...

- men man vet exakt vad oformligheterna skymmer:

den fasta mark där man kan sätta sina fötter utan att tveka en sekund.

När vårt eget släkte dött ut snurrar jorden oss förutan.

Horisonten fortsätter att vara vågrät, tyngder fortsätter att falla rakt ner,

natt fortsätter att avlösa dag: allt det som mannen

som går över gatan aldrig behöver tänka på utan tar för givet.

Det är vad Hans Lannér ger uttryck åt i sina små etsade hymner.

Ulf Linde

Ur Hans Lannér, Carlssons förlag 2008. 

Ernst Billgren om Hans Lannérs måleri:

Det är lätt att tro att måleri fungerar så

att man tar en vit fyrkant och med hjälp av färg fyller den med prylar.

Det är också möjligt att många gör precis så, men absolut inte Hans Lannér.

Inte ett föremål på hans målningar är ditlagt.

De tycks ha funnits där från början, nyss upptäckts och registrerade

och inte en fläck kan man ta bort.

Alla delarna i bilden fyller en funktion,

och skulle en enda färgfläck saknas upphörde balansen

och bilden blev en karta omöjlig att orentera sig ifrån.

Ofta är föremålens exakta placering antydda

med ett enkelt penselstreck på samma sätt som polisen i amerikanska kriminalserier

ritar runt liket för att visa var och hur offret låg.

Strecket är bara antydningsvis likt den ursprungliga figuren

men alla väsentliga ledtrådar finns för att gåtan skall kunna lösas.

Det är precis så jag uppfattar Hans Lannérs målningar.

Att stå inför en ny målning av honom är som att läsa en deckare.

Han har skalat bort allt oväsentligt och det är upp till mig att lösa mysteriet.

Han man målat länge som Hans Lannér,

har det under tiden hunnit flyta en del ismer och trender under broarna.

Måleriet som är ett av de äldsta hantverken har hunnit dö och återuppstå flera gånger.

Torsten Andersson upptäckte på 60-talet

att det är omöjligt att måla, utom möjligen monokromer.

Efter några års förstummelse löste han problemet genom att måla skulpturer.

Min generation gick runt problemet genom att välja konst som motiv.

Hans Lannér tycks ha löst problemet på ett enkelt och självklart sätt,

han har avskaffat åskådaren.

Ingenstans i hans arbeten kan man spåra ett intresse för hur bilderna skall tas emot,

 hur socialt effektiva de är eller vilka reaktioner de kan ge.

Målningarna skapar en helt självförsörjande värld där horisonten,

husen och träden tittar på sig själva och på varandra.

Dessutom är hans målningar mycket roliga

och jag har flera gånger brustit ut i skratt inför hans verk.

 Det är samma känsla som inför en gåta som vid första anblicken framstår

som barnsligt enkel men som innehåller någon form av paradox som gör den olöslig.

Målningarna innehåller hundra procent allvar och hundra procent humor

och det är troligen kärnan i paradoxen.

Hade det varit femtio procent allvar och femtio procent humor

hade man kanske förstått och lättare kunnat går förbi.

Liksom i skärningspunkten i bokstaven X i ordet paradox finns en punkt

som kraften utgår ifrån.

Mellan två motsatta rörelser uppstår ett lugn och en befrielse.

Hans måleri befinner sig på denna lilla punkt och skulle mycket lätt kunnas falla samman

om det uppstod en obalans, men det gör det inte.

I lugnet minns jag barndomen, hus på landet,

gamla människor, minnen jag inte minns längre,

folk som gjorde saker sakta, och en viss melankoli.

Ernst Billgren

Ur Hans Lannér, Carlssons förlag 2008. 

_______________________________