Charlotte Walentin
Se Charlottes utställning här!
Charlotte Walentin är en konstnär som är extra aktuell just nu.
Hon har nyligen avslutar hon två stora offentliga uppdrag.
Hon ska ställa ut nya verk på Vargåkra Gård, jobbar på en bok om sin konst
och har nyligen fått ett viktigt stipendium.
Av Göran Hellström
Jag träffar Charlotte Walentin i hennes ateljé, belägen i en stor industrifastighet i Malmö
- där flera andra konstnärer också håller till - en gråmulen dag strax före jul.
Det är ett rymligt, kvadratiskt rum med stora fönster
åt söder som ger ett intensivt ljus när solen plötsligt tittar fram.
Ateljén är möblerad med två stora arbetsbord fyllda med böcker, skisser och en Apple MacBook.
Mot ena väggen lutar några stora målningar på plexiglas – arbeten på gång –
och invid väggen bredvid på golvet står en mängd stora burkar med lackfärger i olika kulörer.
Charlotte bjuder på kaffe och köpenhamnare och jag gratulerar till hennes senaste framgång.
Gunnar och Lilly Perssons konststipendium som delades ut på Ystads Konstmuseum
i början december av museichefen Yrr Jonasdottir. Stipendiesumman var på 55 000 kronor.
Min första fråga blir sen: Vad ska du göra med pengarna?
– Jag kan köpa mer material och därmed göra mer konst
och så ska jag köpa ett par nya skor, svarar Charlotte Walentin och skrattar.
Sen förklarar hon att hon har skor som specialintresse, att hon verkligen gillar skor.
Hon ser dem som skulpturer för fötterna och betonar också att skor är ett sätt att uttrycka sig.
Från skor till konst kommer vi in på Charlottes pågående projekt. Hon arbetar på en ny utställning,
ska delta på en grupputställning på Malmö Konstmuseum under vintern,
och ska avsluta ett stort utsmyckningsuppdrag
på Brännskadeintensiven på Uppsala Akademiska Sjukhus.
Jag ser mig om i ateljén: nylontrådar uppspända mellan två väggar,
färgade nystan i nylon som hängersom tredimensionella tunna teckningar i rummet,
stora plexiglasskivordär trådarna rinner ner som vattenfall och jag frågar:
Vad är det egentligen du håller på med.
Är det måleri eller är det något annat?
Tecknar i rummet
– Nej, det är inte måleri, betonar Charlotte. Utgångspunkten är teckning och skulptur.
Hon visar bild på en s k ”Klotterpelare”. En fristående hög och smal skulptur mitt i rummet
som består av en mängd upphittade föremål som pappersark, klumpar av färg, tejp,
kassettband, delar från en ringpärm m m.
En slags ready-made, men bestående av många olika delar.
Charlotte kallad den för ”Klotterpelare” för att det är ett slags tredimensionellt klotter,
en teckning i rummet som även är en skulptur.
Den är besläktad med hennes ”Filmteckningar”,
som hon gör samtidigt som hon ser på en film.
På ett stort papper försöker hon teckna av filmen medan den pågår.
Man kan se figurer i teckningen ”Sound of Music”, där ett virrvarr av linjer
efter en stunds betraktande blir till konturer av en mängd olika personer.
Hela den sjungande familjen von Trapp. En annan teckning där Charlotte följt en hel filmserie
har blivit nästan svart, för varje avsnitt består
av en teckning som lagts på teckningen av föregående avsnitt.
Sen några år tillbaka använder hon tunn, ofärgad nylontråd för sina tredimensionella objekt.
Trådarna blir tunna teckningar i rummet, besläktade både med hennes Klotterpelare och Filmteckningar.
Hon knyter ihop dem i olika abstrakta former, doppar dem i färg och låter slumpen vara med och skapa.
Resultatet blir spröda former som kan bli fristående skulpturer eller tredimensionella teckningar,
ja rent av måleri, när hon fäster sina infärgade trådformationer på stora skivor av plexiglas.
Action painting, fast på ett nytt sätt.
När Charlotte Walentin ställde ut i Stockholm våren 2010 presenterades hennes objekt med orden:
”Verk där skulptur och teckning förenas i ett sinnligt möte.
Objekten byggs långsamt upp av lackfärg och nylontråd,
färgen ersätter skulpturens kropp
och tråden fungerar som den tecknade linjen.
Walentin skapar en slags urban vegetation, artificiella kroppar
som organiskt växer ut likt pastellfärgat ogräs”.
Född i Uppsala
Charlotte Walentin är född i Uppsala 1965. Sitt konstintresse tror hon kommer från mormor.
När hon var liten besökte hon sin mormor i Stockholm och tillsammans åkte de tunnelbana
och steg av på de olika stationerna och tittade på den konstnärliga utsmyckningen.
– Vi bestämde vilken vi tyckte var finast och utsåg också en tvåa och en trea,
samt vilken vi tyckte sämst om.
Sen åkte vi tillbaka till den bästa och gick runt och beundrade den.
– Sen har jag alltid hållit på med mystiska projekt, men inte sett det somkonst.
Det dröjde också innan konsten på allvar kom in i hennes liv.
Först pluggade hon engelska på universitetet i Stockholm
och fick en amanuenstjänst på engelska institutionen.
– Men jag trivdes inte så bra. Jag blev besviken
på det akademiska klimatet, att man inte fick tänka själv.
Det slutade med att Charlotte köpte en kamera och ville bli fotograf.
Hon reste runt i bland annat England, Skottland och Tanzania och tog massor av bilder.
Hon påbörjade också en utbildning till dokumentärfotograf.
– Men jag hade problem med den verklighet som utger sig för att vara den sanna.
Jag tyckte det var svårt. Som dokumentärfotograf påstår man
att man skildrar verkligheten, men den är alltid vinklad.
Verkligheten är mer komplex än så!
Och så exploateringen av utsatta människor – den tyckte jag inte om!
Tillsammans med sin dåvarande pojkvän flyttade hon till Öland 1990
med ambition att jobba som fotograf.
Uppdragen räckte dock inte till så hon fick jobba
som modell på Ölands Konstskola istället.
Kroki och måleri modell på heltid.
– Det var väldigt frustrerande. Man kan inte bli mer passiviserad än att stå modell
och jag förstod inte heller varför man var intresserad av att teckna och måla modell.
Fast helt passiviserad blev Charlotte ändå inte, för när två danska gästlärare kom till skolan
och höll workshops i Fluxus-anda (konceptuell konst som ofta förknippas
med den tyska konstnären Joseph Beuys) så blev hon definitivt aktiverad.
– Vi fick prova på att klättra upp på en stege och hälla vatten mellan två kärl.
Vi skulpterade i lera med målsättning att det inte skulle bli något,
utan att vara helt fokuserade på processen.
Det var något helt annat än modellmåleri,
så jag slutade som modell och började på skolan istället!
Charlotte gick två år på Ölands Konstskola
och fick även en utställning på ett galleri på södra Öland.
Där visade hon bland annat en skulptur med en fårfäll som hon försökt gjuta av,
men som fastnat halvägs i processen.
– Det fanns ett påstående i den.
Att det både var en skulptur och en rörelse mellan skulpturen och fällen.
Med den som prov sökte hon in på Forumskolan -
efter ett år ombildad till Konsthögskolan i Malmö och blev antagen.
Mellan dröm och verklighet
Där hette en av lärarna Gertrud Sandqvist.
– Hon är otroligt kunnig och intresserad och stödde mig mycket,
så att jag vågade göra saker som jag inte riktigt förstod själv.
Ett projekt koncentrerades kring hennes egna drömmar.
- Jag samlade på drömmar, ett väldigt intimt projekt och gjorde teckningar
och byggde upp modeller som små scenerier.
Det var speciellt intressant för jag jobbade ofta med vardagliga ting,
men i en dröm finns både det vardagliga och främmande på samma gång
och därigenom även det absurda.Och det har jag alltid dragits till.
Charlotte nämner den tysk-amerikanska konstnären Eva Hesse (1936-1970)
som en viktig inspirationskälla.
Som beskrev sin konst som ett uttryck för
"the total absurdity of life".
– Att våga tro på något som ingen har frågat efter
och att våga göra detta trots att man ofta lever i en väldigt osäker ekonomisk situation.
Charlotte Walentins drömmar blev sen det hon visade upp som sitt examensprojekt
när hon gick ut Konsthögskolan i Malmö 1999.
För det fick honEdstranska elevstipendiet och ett allmänt positivt mottagande.
– Fast sen gick det ganska trögt i flera år. Min första ateljé skaffade jag hemma.
Jag byggde ett loft över mitt sovrum, innan jag kunde flyttade in i en egen ateljé.
Men sen har det gått framåt, framför allt de senaste åren.
Ett bevis på att hennes konstnärskap uppskattas är hennes många offentliga uppdrag.
Två ska ju invigas under våren, men redan 2008 slutförde hon
ett stort projekt för Lunds Tekniska Högskola för Statens Konstråd.
På Studentbiblioteket där har hon utformat två väggar
i en passage med ett mönster som ser ut som en stor abstrakt teckning.
Men går man närmre kan man på vänster sida om en dörröppning urskilja ord och meningar
som breder ut sig som tentakler. Ord som hon hämtat från de tre första meningarna
i varenda roman hon har i sin bokhylla.
På väggen till höger om dörröppningen finns de tre sista meningarna
i samma romaner som förenas till en slags språklig Big Bang.
”Charlotte Walentin gestaltar relationen mellan ansats
och avslutning som en existentiell förhöjning:
en skillnad i intensitet, i fokus.
Liksom dessa berättelser väntar vi alla på vår form,
är vi ett slags explosioner i vardande.
Walentin antyder bibliotekets rituella dimensioner
genom de anslutande väggarna vars mönster
för tankarna till bokryggar - men också till en pelarsal”,
skrev DN:s konstkritiker Dan Jönsson.